Han stod där som en stråle av guldglitter i hennes annars så trista,gråa vardag.
Han hade mystik i sin aura,ögonen var dolda av ett Nattens draperi och läpparna var spröda.

\"Kanske vill han dela kärlek med mig\",tänkte Liv von Kärlekslängtan hoppfullt,\"kanske är han den jag letar efter.\"

För det fanns ett starkt band mellan dem,ett band som Den Svarta Mister Wonderful inte heller kunde undgå att märka.Även om han inte alls fann den där konstiga,regnbågstörstande hippien ett dugg intressant.

De delade ensamheten men var fast i en fälla.
För de kunde inte bryta ensamheten och bli till en istället. Det var för riskfyllt.

Men bandet mellan de två väldigt unika varelserna (eller låt oss säga \"individerna\" för säkerhets skull) växte allt starkare och de gjorde allt för att undvika varandra.

Men Liv von Kärlekslängtans alla drömmar handlade endast om hennes själsfrände,hennes svarta riddare.
Vad skulle de ta sig till?
Närhet är så farligt,den förgiftar och lovar lögner som man aldrig kan hålla fast vid.

Den Svarta Mister Wonderful vågade inte visa sitt rätta jag.Han satt på gräset och fällde en tår för alla ensamma människor och tittade upp på himlen.Liv von Kärlekslängtan satte sig ner bredvid honom.Han nyste så det flög små,skira hjärtan ur näsan på honom.

-Jag tänker på dig,sa Liv von Kärlekslängtan.