jag tänkte först skriva något annat, men som så många gånger förut är det inget medvetet som hamras ur mina fingertoppar.


det var höst
ja, i varje fall sensommar
och däri låg skillnaden
i att jag nu var ensam


utan att riktigt förstå hur, hade jag plockat upp mig från ett djup där jag i mitt föregående befunnit mig.

jag kunde plötsligt sticka upp huvudet ur isen och fann jag något intressant riskerade jag att frysa fast tills det hettade till.

drömmarna handlade om en galopphäst. jag på dess rygg med fartvinden i ansiktet uppför järnvägsgatan. i slutet skymtade en teater.

ett örike av iskobbar med endast ett ankelhögt hav mellan varje. jag levde på min. andra på sina. ingen kände till djupet. därför träffades vi inte heller.

jag känner inte igen dig, var det någon som sa. det här är löjligt, tänkte jag. att förstå hur liten man är och likväl veta vad man betyder.

samtalen handlade oftast om allting annat. alltid om något som inte hörde hit. orden förde oss hela tiden närmare avstånden.

ibland sträckte sig drömmarna längre. det fanns ingen anledning att förneka det, men jag kunde inte förmå dem att tro på mig.

någon sa att konsten med att leva är att ta vara på tiden. han dog när hans kom. vi drar förmodligen upp oss själva.

jag har en vän som påpekat att jag hänger upp mig på dukar, men det är ramarna jag söker och eventuellt spiken jag kan hänga undan mina tavlor på.

på den andra sidan blir gräset blir grönare för vart år. ingående översyner visar alltid på motsatsen. jag försöker lära mig att leva med det.

varsågod och börja, klingar det i mina öron. rollen jag antar, antar jag är avsedd för mig att tolka, men jag underordnar mig endast gravitationen.

hästen tröttnar inte. den närmar sig hela tiden. det är det fina med avstånden mellan drömmarna.

hösten hinner inte halvvägs innan jag längtar till nästa. längtan är nu min största drivkraft. och ljuset. och färgerna. och pusslet av isblock. och du.


jag känner inte igen dig, var det någon som sa