Ingen vet riktigt varför det hände, hon hade liksom alltid varit konstig. Antagligen var det vårt fel, men vi vet verkligen inte. Vi vet bara att killarna inte var vårt fel, det var någon annan. Dom var normala, dom hade varandra. Det kan inte ha varit vårat fel.

”Pallra dig ur sängen nu lillskit, annars får du inte skjuts till skolan.”
Brorsans röst hade en lätt anstrykning av stress, som om något var på gång som han inte fick missa. Annars var inte han typen som kom i tid, snarare fick man vara glad ifall timvisaren inte hunnit ett varv efter utsatt tid när han väl kom. Jag rullade över på mage och luktade på kudden, gelé och en kvardröjande doft av katt. Satanas hade väl legat över mitt huvud som vanligt, han smög sig alltid in någon gång vid midnatt och lade sig i min säng. Var väl varmt kan en tänka, men det luktade konstigt efteråt.
”Om en kvart drar jag, vare sig du är med eller inte.” Nu var det mer än en anstrykning, nu var det rent och naket framlagt, brorsan lät som världens fortsatta existens hängde på att vi kom i väg i tid.
”Håll käften, jag är på väg. Skolan håller på hela dan ändå, så vi har inte bråttom.”
Han bytte ämne samtidigt som jag banade mig en väg genom skräpet på golvet i vår lägenhet.
”Så hur är det i plugget, trivs du?”
”Trivdes du där?”
Jag visste att det skulle få tyst på honom. Min brorsa har aldrig gillat skolan, han tog sig igenom den med lägsta möjliga poäng och började jobba på en gång.
”Skitsamma, kom ner och gör dig i ordning istället, skola eller inte så ska man komma i tid.”
Jag orkade inte ens svara på det, ifall han var stressad nog att glömma bort hur dålig han var med tider så var han stressad nog att bli förbannad över att jag käftade. Och jag ville verkligen ha skjuts, eller rättare sagt jag var tvungen att åka med honom. Jag hade sovit så länge att jag missat den enda bussen man hinner i tid med.

Skoldagen spenderade jag som vanligt halvsovandes, och det var inte förrän Lele kom och frågade om vi skulle dra någon gång som jag vaknade.
”Du har haft sönder dom, visst har du det?”
”Nej, varför skulle jag göra det, jag vill lyssna lika mycket som du.”
”Högra hörs det inget i, och du hade dom sist.”
Jag antar att jag måste ha varit väldigt övertygande med min förvånade min, för Lele frågade inget mer. Han bara gick trumpet bredvid och lyssnade med vänstern. Sen plötsligt började han prata igen. Han kom med ett förslag, det var väldigt enkelt och väldigt genomtänkt, det lät nästan som han funderat på det länge, som om han suttit hemma vid sitt skrivbord och verkligen tänkt på varje liten detalj. Jag tyckte inte om det, det måste sägas redan här, men hörlurarna var Leles storebrors och ifall vi lämnade tillbaka dom trasiga skulle det bli jobbigt. Jobbigt som i blåmärken och sjukhusvisit.

Det hade varit en väldigt vanlig dag. En dag full av ingenting, en dag full av osynlighet. Men så är folk, såg det dom ville se. Tydligen var du något dom inte ville se, för hela sitt liv hade du stått där, snett till vänster om allting. Bakom axeln på någon, eller en bit bort i korridoren. Lagom långt för att inte ses, inte bekymras över och absolut inte erkännas som en levande varelse. Inte ens den där killen, han med de snälla ögonen såg dig. Men idag skulle det bli ändring, idag skulle du bli sedd. Idag skulle världen ångra sig, ångra sig över att dom inte sett dig tidigare, att de låtit det gå så långt. Ett leende kanske skulle ha brett ut sig över ditt ansikte när du lirkade upp dörren till no-labbet, men sådant hade du glömt för länge sedan.


Bakom mig slår dörren igen, det ekar i den lilla ettan jag och min bror lever i. Jag känner en fjäder av spänning kittla mitt sinne, Leles plan verkar inte alls lika genomtänkt som förut, jag börjar tvivla på ifall vi ska lyckas. Nog måste väl folk märka när man smyger omkring runt deras hus, även om det är mitt i natten. Efter att jag rotat runt lite i soffan hittar jag vindsnyckeln och går upp för att hämta lite saker, bland annat den verktygslåda som min brorsa använder när han mekar med bilen. Jag slänger ner allt i ryggsäcken och tar trapporna i två snabba hopp. Väl ute i solskenet börjar jag snabbt svettas, ryggsäcken är tung.

Fläktarna surrar svagt i bakgrunden, suger ut luften ur rummet så att inga giftiga ångor ska slinka ur sina förpackningar. Men det spelar ingen roll, du tänker inte göra det här. Du ska göra det någon annanstans. Får inte glömma hörlurarna också, dom är viktiga. Så folk förstår.

Värmen har försvunnit, kylan ur marken får håret på mina ben att resa sig. Framför mig står Lele, hans högra öga är blått. Jag frågar inte, jag vet redan. Och han vet att jag vet, så han säger inget. I sin vänstra hand håller han hörlurarna, sänker dom långsamt ner i soptunnan. Jag skakar på huvudet, försöker få bort känslan av sorg. Det är ju bara ett par hörlurar.
”Vi fick en vecka.”
Jag nickar.
Han släpper hörlurarna.

Sakta går du längs vattnet, sakta sveper du med blicken över vägen. Du letar efter något, något som kan ge det alla fruktar, det världens alla människor gör ensamma och bara en gång i livet. Du hittar något vitt och smutsigt i botten av en papperskorg. Du lindar det sakta runt handen, känner dess lena yta mod din handflata. Jo, det duger.

Bakom Shys slår dörren igen, det ekar i den lilla ettan hon och hennes pappa bor i. Utanför skiner solen, men en luftkonditionering håller värmen på behaglig nivå. Hennes pappa sitter instängd på sitt ”kontor”. Han har jobbat hemma sedan Shys mamma dog, säger alltid att han inte klarar av att träffa folk längre. Utanför står en Mercedes, en dyr Mercedes. Tanken är full av bensin, men någonting är fel med locket. Men det skulle aldrig ha upptäckts, för Shys pappa kör aldrig bil längre. Säger att det påminner honom för mycket om hans döde fru.

Mörkret har höljt världen i dunkel, allting är tyst förutom några enstaka bilar som åker förbi. Bakom mig flåsar Lele, han liksom jag är klädd helt i svart med ansiktet mörkt av sot. Skorna dunkar mot asfalten, och ljudet gör mig en smula nervös. Lele ropar åt mig att stanna, och plockar fram en karta. Han visar med fingret vart vi ska, över järnvägen och upp några hundra meter längs en smal gata.
”Jag ringde hem och kollade, det är ingen hemma där.”
”Är du säker, de kanske bara var på jobbet?”
”Jag har ringt flera gånger, från olika nummer varje gång. Och det var bara en gång någon svarade, en tjej som hette Shys tror jag. Men dom sover ju nu, eller hur?”
”Jo, antagligen.”
Han viker ihop kartan igen och lirkar sig igenom ett hål i stängslet, tecknar åt mig att följa efter och fortsätter över spåren. Jag följer efter och vi är snart på andra sidan. Backen upp till huset vi är på väg till är brant, och ryggsäcken skaver. Det är ett fint område, höghusen är vita och ser moderna ut, de små gräsmattorna framför är välvårdade. På en parkering står en stor vit bil, jag vet inte vilket märke det är men grillen pryds av en propellerliknande symbol. Min brorsa skulle veta.

Du är hemma, du har bestämt dig. Det ska ske här och nu. Du ställer dig på en stol, gör en knut av sladden, sätter hörlurarna i öronen och blundar. Sen öppnar du burken, det luktar konstigt. Din pappa hör inget genom sin dörr. Du stänger burken, det här är inte rätt plats.

Lele öppnar sin ryggsäck, plockar fram en dunk och en slang och tittar förväntansfullt på mig. Jag plockar fram verktygslådan, drar upp en mejsel och går över till andra sidan bilen. Trycker in skruvmejseln och bänder till, det händer inget. Jag känner kallsvetten blanda sig med sotet från Leles kamin. Jag möter hans blick och försöker se hoppfull ut. Han kommer över till min sida med en hammare och innan jag hinner säga något slår han till. Gnistor flyger upp och det blir en ful buckla på bilen, men locket lossnar faktiskt. Jag stoppar snabbt ner slangen, suger på den nåt ögonblick och trycker ner änden i dunken. Bensinen rinner ner och vi flinar belåtet mot varandra. Snobbarna på fel sida av järnvägen har just bidragit till våra nya hörlurar.

Lars Björhaldson har kört tåg i hela sitt vuxna liv, från examensdagen till denna minut har varenda dag sett likadan ut. Vaknat på morgonen, ätit sin frukost och klätt sig i sin uniform. Sedan har han tagit bussen till stationen där han med ett kort och en kod gått in. Tåget har stannat och han har nickat till den andra föraren, som kört under natten. Sedan har han stängt om sig, hängt jackan på kroken och än en gång stoppat kortet i en läsare. Klockan är tre på morgonen och Lars sitter på sin plats längst fram i tåget. Hans ögon är en smula grumliga, men han vägrar gå till optikern, stolt som han är.

Lele packar snabbt ner allting i väskorna och tar dunken i handen och börjar springa. Hans brorsa kan sälja den till en snubbe säger han, sen kan vi köpa ett par nya hörlurar. Backen som var så lång när vi klättrade uppför är förbi på ett ögonblick när vi rusar nerför. Efter att ha lirkat oss igenom staketet stannar jag upp, Lele fortsätter över spåren. Just som jag vänder mig om går solen upp. En stegrande ton hörs någonstans ifrån. Jag slår upp ögonen och paralyseras av skräck. Ett massivt block av metall rör sig i ultrarapid genom mitt synfält. Den blänker som ett nyputsat mynt i soluppgången. Jag försöker skrika, men luften pressas tillbaka i mina lungor av en osynlig kraft. Jag ser ett skräckslaget ansikte i blocket, jag ser gnistorna och jag hör hjulen skrika. Skrika efter nåd eller blod, det går inte att skilja dem åt.

Du ställer dig på kanten, du ser det komma. Du hör det bromsa men vad spelar det för roll, det här är rätt plats. Här kommer folk se det. Du knyter hörlurarna runt din hals, drar åt så du knappt kan andas. Det lukar illa, det som finns i burken. Du sväljer det i en klunk, det är ju trots allt inte så mycket.

På två band av metall ligger två kroppar och brinner. Den ene har en svagt grön ton över hela sin kropp, den andra känner man knappt igen där den ligger på tvären över den andres knän. Symbolen de bildar är verkligen ironisk. Det kanske var vårt fel trots allt, kanske vi ska lämna mänskligheten i fred. Lämna dem åt deras egna fantasier, sina egna drömmar. Vi har ju gett dem allt de behöver. Eller hur, visst har vi det, Fader? Dom klarar sig säkert utan oss.