Ett.

Jag sköt en fågel på gårdsplanen
nolltre fyrtiofem, en natt
och jag såg att dina läppar formade sig,
som om dem ville säga något.
(Och jag vet att du ville rätta mig,
den där natten.)
Men jag har aldrig fel,
så jag tystnade din osagda ord

och efteråt letade vi varme
hos de fallna höstlöven
och medan du rökte cigarett efter cigarett,
från ditt billiga maryland-paket
skapade vi sagolika drömmar
om framtiden
med inspiration av rökringarna
som du noggrant formade.


Två.

Och när vi inte längre spelar Sweet child o\'mine
med din farfars gamla LP-spelare
har vintern kommit och snön har fått bli
något som lugnar sinnet när man vill göra uppror.
(För vintern är inte till för rebeller som oss).

Istället döper vi om oss till något japanskt och
sticker till en småländsk by för att
supa ner drömmarna och dränka sorger och lyckor
(för vi tror att det är så man gör en kall vinter som den här)


Tre.

Och när årets slut hade gått, och allt blev nytt
lämnade vi Sverige och på vägen tog vi med oss
ett par trasiga systrar som brukade spendera
nätterna i ensamma mäns sängar.
När det var din tur att köra åkte vi säkert
och jag brukade luta bilstolen bakåt och blunda.
Agnes, jag vet hur du såg på mig då
Jag vet hur du såg på mig.
Men jag gör aldrig fel.

I Köpenhamn dansade du runt på Tivoli
och du glömde bort hur rökringar blev
sagodrömmar för du dansade,
ja vad du dansade bort dig Agnes.
Och sockervadden du tvunget skulle äta
förstörde nog inte bara dina kläder, utan
även ditt tunna skin.
För med sockret blev du sötare
och du försvann i mängden av
danska överklasspoeter.
Våra trasiga systrar lärde dig ingenting.

Fyra.

När veckorna hade gått
och du hade låtit dig matas av
champagne och patetisk, dansk poesi som du
inte förstod ett enda ord av
var du fast och gick in i en egen värld
och jag undrar vad du tänkte på
när du stirrade upp på molnen.
Letade du efter stjärnorna?

Du förlorade dig själv i ditt svensk-danska lexikon
när du försökte översätta ord
som du ändå inte skulle vilja förstå,
för du är värd vackrare ord
och ibland kan inte ens överklasspoeter se något annat
än smutsen på pianot.
Ett piano ska spelas vackert, Agnes.

Fem.

Varje natt ställde du dig på balkongen med mobilen i
handen, för att ringa någon långt bortom horisonten.
Du vågade nog aldrig trycka in något nummer,
för man hörde hur du skakade av rädsla långt ner på
gatan.
Och det spelar ingen roll hur hårt regnet forsade ner
mot oss, eller hur många gånger du naivt försökte tända
cigarett efter cigarett,
dina tårar på kinderna syntes alltid ändå.

Det hindrade dig inte från att bli i tvingad dansk och tysk
sprit, trots att du spydde och föll, vinglade, ramlade och
föll. Och det tog aldrig slut.


Sex.
Jag körde dig hemåt från Köpenhamn
nolltvå tjugotre en natt i Mars.
Och jag såg hur du försökte komma överrens
med dig själv, om du skulle hoppa ut vid
nästa trafikstopp eller ej.
Istället iakttog din berusade blick stjärnorna,
”Thea, jag har hittat stjärnorna nu”

Och du frågade varför jag sköt en fågel
på gårdsplanen nolltre fyrtiofem,
en natt för länge sen.
”Kråkan led, det gör även du”
”Thea, du gör aldrig fel.”