Ensam själ

Dimmfrosten klär mina bara ögon

Känner med mina nakna frusna fingrar hur

det klibbiga blå i ögonen fastnar

och följer mina händers bortgång

Längs skuldrorna rinner blodet i gångar

Mina vingar, mina gyllene vingar, en madonnas verk

Mina vingar, mina oskyldiga små vingar har

du knyckt

Vad gör de dig för nytta unga pojk?

Dumma unga man på flykt?

Dimmfrosten klär mina nakna ögon

En enda själ

Ett enda rosenberg i världen

En enda själ sitter

ensam kvar

Ber Gud att förlåta förrädaren

"Ty han visste ej vad han gjorde herre!

Ropar hon åt himlen och åt åskan som mullrar allt värre

Låt honom leva sitt, i helvetet hör jag hemma!

Själv var jag ansvarig, ansvarig var jag själv för denne mans fall

Jag drev honom till galenskap i min jakt, i min

egen jakt efter lycka

En enda själ

Ett enda rosenberg i världen

En enda själ sitter

ensam kvar och ber

Ögon blå

I vinterbäcken porlade världens alla tårar

Där vid gränsen, där himmel mötte

helvete, där höstlöv, vinterbäckar, solstrålar

och vårblommor kan samexistera

Mitt tunna pekfinger, krokigt och åldrande

satte denna stilla yta i gungning, svall

och vågor, skeppen i den lilla bäcken började strida

En enda rörelse, En enda

röra av det vackra och det skrämmande

I vattnet speglade jag mig bar

I vattnet såg jag det som denna

sammansvärjning skulle innebära

I vattnet såg jag, världen

Stjärnklara natthora!

Stjärnklara himmel intill dina

läppar fann jag smärtan

Stjärnklara framtid i dig fann jag

trösten såväl som sorgen

Men min existens blev i slutet endast

märkbar i den svarta avgrunden, till

vilken tiden utvisat mig

Ett bottenlöst askfat

Och ett brinnande horhus

där ingen som hjälte dör

Dock fann jag en gång solen och en man

före det avgrundsvrål vilket slungandes

ur en dimension, en dimension av

det abstrakta mästerverk som nu

målade hela min värld

  Inunder det fann jag en gång en man

En gång En lycka  i Ett förflutet

Den fann jag i en ung mans ögon

Och likt molnen i mina ögon vägrade regnet att sluta falla

Stjärnklara natthora!

Kallade han mig, en fotknöl som sade

sig älska mig

Det abstrakta fann jag i en man

En ung man som sades

älska mig

Men i slutet föll ändå pusselbitarna desamma och

i ett bottenlöst askfat, i mina avgrund

dränkte de mig!

Stjärnlika atomer

Regnet faller i stjärnlika atomer runt dig, ifrån

dina händer rinner elden

rinner tiden och blodet

bråddjupet har blivit din enda vän

det svarta och det okännbara, du

behöver inte säga något alls

det är alldeles tyst där

det passar dig, du orkar ändå inte

tala något mera

Herr Bråddjup

känner du honom, han

som aldrig säger till dig att du är ful, han

som aldrig ser hur du åldras, han

som är det svarta och det brinnande

som aldrig någonsin slutar brinna

I badhallens bastu var du frusen, du frös så du skakade

sedan gick du fram till det varma för att komma så nära inpå

det glödande och det levande

som möjligt

Den var alltid i styrka av en vulkan, i

hetta av ett inferno och

du kom för nära denna gång och

du brände dig

Efter det gick du aldrig längre

än till dörren

Regnet faller, runt dig

Alla dessa stjärnlika atomer brinner

rinner osynligt från ditt hår

Solen skiner men du

fryser och hela din nakna blottade kropp

kläs i inget annat, än istappar

Konstverk av Salvador Dali

I hettan smälter nyckelbenen och tiden

likt i Salvador Dali´s applåderade konstverk

Tillbaka till ritbordet med mänskligheten!

Ropar modern

Vi slaknar, slaknar likt en penis efter sin sexuella presentation

Inuti ett brinnande hus slår mitt hjärta tidens slag, innan det dör ut

Men mina tummar och mina pekfingrar

värker av kyla

Mellan snöflingorna ser du hur jag tar

hammaren och slår sönder mina tummar och

mina pekfingrar

Du står alldeles tyst

Yttrar inte ett ord

En brinnande käft, och DU yttrar inte ett ord!

Mina händer knäpper sig bön och blodet forsar

stänker likt solstrålat regn över ditt anlete

Jag står på knä inför kamratskapen vi kanske

en gång delat

Du står alldeles tyst

Och jag kan inte låta mig själv vila innan jag frågat dig

Med blodigt fäktande stumpar till händer

Ser du mig?!

Kära lek och Kannibalism

Solen finner vägar mellan

oss, våra läppar är avgrunder

väldiga luströda munnar som smackar

kärleksfullt, efter mer

solen finner vägar mellan

oss, strålar mellan våra

täta konturer, tillsammans äter vi

av varandra, tills inget annat finns kvar och vi

är en och samma

En enda fulländad människa

Våra ofödda barn lever inuti oss

Och vi, i varandra

Väldiga röda läppar som ler och slukar

Detta väldiga behov av kärlek och lekar

Min älskade föda

Tillsammans lever vi på riktigt!

Åskan och åskådaren

Åskan mullrar, blixten slickar mina bara fötter

För varje steg jag tar med min fot

framför den andra

I cirklar virvlar tankarna, i

regndropparna bor jag

Inuti glaskuporna åskar det knappast

Isolerade guldfiskar i vattenlösa skålar är vi

Schippande efter andan, inser vi aldrig

Guds vrede, ser inte hur världen

förvandlas till ett enda förbannat ställe

där solens strålar aldrig når riktigt fram, alls

Vi målar kupan med blod

Drar våra gemensamma penslar från brustna

hjärta till buktande väggar

Förbannade, öknens korn når våra sår

Vi blir ett med det eviga intet

Regndroppar uppenbarar sig vid varje steg jag tar

formar sig till ännu en glaskupa, världen runt

våra glaskupor brinner

Alla ögon snurra inuti tomma skallar, vi sjunger

vaggar våra barn, rastar våra hundar

och aldrig ser vi, ut

Konsekvenser av små

Höstlöven små barn klistrar på våra kylskåp med

sina klibbiga händer, de använder snoret

från sina narriga läppar som klister

Tummen upp ger vi, för klantighet och äcklighet, denna

ovårdade dumhet, vi uppmuntrar små ynkliga

krabater, som skulle dö utan oss, att göra fel

De är ju små, säger vi

Men även små blir stora hur gärna vi än vill

att små ska förbli små

Vi, toleranta till slutet, innan elden

startat och gasen från våra andetag spränger

oss alla i luften, men vad betyder det, då

vi redan har gjort vårt jobb

När slutet väl kommer kvittar väl våra uppoffringar

Och alla dessa små överseenden som snoriga händer i köket

får en söndervriden konsekvens

Då är vi döda, det döda kan inte bli dödare, eller mer dött

Men höstlöven på våra kylskåp förmultnar sakta

trots vår hjälp

Och vi ställer oss själva frågan

Var verkligen våran hjälp för att hålla det vid liv

eller ville vi bara att det klantiga och äckliga, att

denna ovårdade dumhet vi en gång besuttit skulle försvinna

Därför att varje tid, har väl sin hemlighet att blotta

Ängel av snö

Snöflingor faller mot benig skuldra

Högar av vitt mot senvit hud

Tyst räknar jag ett tusen niohundra åttioåtta

Snöflingor faller mot mitt blonda skrud

Ett nio åtta åtta, pånyttfödd inte längre är jag

en liten grå råtta

Älskade främling formar mina vingar väl, av stoft

från himlens vita hud

Du gör mig till en snöängel, älskade

Du står mig så nära, min älskade halvgud

Du är, Mannen utan ansikte

Ett ansikte vitt som snö

och jag en föredetta ängel av död

Men en tår från mitt öga faller snart

Kan inte stänga mitt förnuft

Säg mig, vad händer den dag

Då vår snö blivit till tö?

Kylan ett handslag bär

Smutsiga verktyg lades uppradade på en blodig bioduk, stanken

av död och ruttnande lik fyllde rummets galenskap till bredden

Andra uppspärrade ögon låg i en oklar glasburk, vätskan i var röd

Runt handleder virades taggtråd

ådror brast och salt ströddes i uppryckta sår

I en strupe borrades hål som var större än de gamla

I bakgrunden hördes en åldradrande generator skrika

De stora bökiga tänderna drogs ut med en stor rostig tång

de blinkande lampornas läte minde mig som en sorgsen judisk sång

Gnälliga instrument bände upp min spända käke

sakta brast den i ett spöklikt läte

Med begagnat toalettpapper stoppade de blödningen

Min mun var full av skit och dynga, nu var jag som dem

En stor hårig penis med ådror redo att sprängas

uppenbarade sig överraskande ovanför den labbrocksklädda

mannens uppknäppta kostymbyxor, mitt

huvud dinglade från båren som en ledlös dockas, en hora i särklass

Ett monster skulle skapas och ett monster skulle de få

Ett ruttet frö hade de sått, en alldeles egen försökskanin

Men ur kroppen skulle jag snart få gå, och

mitt tomma skal skulle jag lämna bakom mig

En dag när jag väl glömt allt

du gjort mot mig