Stjärnklara himmel intill dina

läppar fann jag smärtan

Stjärnklara framtid i dig fann jag

trösten såväl som sorgen

Men min existens blev i slutet endast

märkbar i den svarta avgrunden, till

vilken tiden utvisat mig

Ett bottenlöst askfat

Och ett brinnande horhus

där ingen som hjälte dör

Dock fann jag en gång solen och en man

före det avgrundsvrål vilket slungandes

ur en dimension, en dimension av

det abstrakta mästerverk som nu

målade hela min värld

  Inunder det fann jag en gång en man

En gång En lycka  i Ett förflutet

Den fann jag i en ung mans ögon

Och likt molnen i mina ögon vägrade regnet att sluta falla

Stjärnklara natthora!

Kallade han mig, en fotknöl som sade

sig älska mig

Det abstrakta fann jag i en man

En ung man som sades

älska mig

Men i slutet föll ändå pusselbitarna desamma och

i ett bottenlöst askfat, i mina avgrund

dränkte de mig!