Regnet faller i stjärnlika atomer runt dig, ifrån

dina händer rinner elden

rinner tiden och blodet

bråddjupet har blivit din enda vän

det svarta och det okännbara, du

behöver inte säga något alls

det är alldeles tyst där

det passar dig, du orkar ändå inte

tala något mera

Herr Bråddjup

känner du honom, han

som aldrig säger till dig att du är ful, han

som aldrig ser hur du åldras, han

som är det svarta och det brinnande

som aldrig någonsin slutar brinna

I badhallens bastu var du frusen, du frös så du skakade

sedan gick du fram till det varma för att komma så nära inpå

det glödande och det levande

som möjligt

Den var alltid i styrka av en vulkan, i

hetta av ett inferno och

du kom för nära denna gång och

du brände dig

Efter det gick du aldrig längre

än till dörren

Regnet faller, runt dig

Alla dessa stjärnlika atomer brinner

rinner osynligt från ditt hår

Solen skiner men du

fryser och hela din nakna blottade kropp

kläs i inget annat, än istappar