Jarbas drog in ett djupt andetag, Grantor var informerad om Godhetens märkliga frånfälle. Eller rättare sagt; Janus var informerad, Grantor pratade fortfarande med Oraklet. Efter att ha fyllt i varenda siffra i det japanska pusslet och tittat igenom sin kalender för att se vad han kunde slutföras i förväg nu när dagens uppdrag var avklarat var Jarbas framme. Femtonde Stationen från Centralen räknat, där låg hans lilla lägenhet. Solicija skulle antagligen inte ha kommit hem ännu så han kunde göra vad han ville. Trapphuset luktade en aning unket, men samtidigt hemtamt på något vis. Utan att ens anstränga sig öppnade Jarbas den rostiga dörren, ifall ingen såg var det tillåtet att använda magi, eller att böja slumpen som Döden kallade det. Han klev in i hemmet och ställde skorna i garderoben. Telefonsvararen blinkade ilsket röd mot honom, hans axlar föll ihop en aning när han suckade. Telefonsvararen blinkade inte rött vid nytt meddelande, den blinkade grönt då. Rött betydde att Janus ville något.

Mörkret kring Watson var inte som en tjock filt, ej heller var det så kompakt att man nästan kunde ta på det. Nej, mörkret var ett vakuum, en total frånvaro av allting. Han visste inte ifall hans ögon var öppna, han visste inte ifall hans hand var en knut av järn eller en fjäder av papper. När så en ljusstråle sakta skar sin väg till hans ögon kunde han inte låta bli att skrika ut sin glädje så som han skrikit ut sin skräck när ljuset försvann. Han drogs mot öppningen som en mal mot ljusets låga, kände det dra och han följde utan motstånd. På andra sidan stod en uppenbarelse så skön att han sinne inte kunde förstå den.Han kände en stark lust att göra vad den en sade till honom.

Var hälsad Watson av Jorden. Jag är Siblis, Källans väktare.

Grantor studerade fundersamt siffrorna i det gigantiska pusslet.

"Nej, dom har ingen mening. Det är slumpen."

Han ryckte till, efter att ha pratat i timmar hade Oraklet sedan varit tyst. När hon nu tog till orda drogs han långsamt tillbaka till sin otrevliga verklighet. Döden var förbannad, Makterna hade tappat kontrollen och han kunde inte, fick inte, berätta för folk. Han kände sig lite som...lite som något han inte kunde minnas. Något som måste försvunnit när Janus flyttade in. Han koncetrerade sig på...det där. Men det var så suddigt, som dimma bakom ett frostat glas.

"Tro mig, du vill inte minnas just det."

"Varför inte?"

Men Hon har vara bara tyst. Han betraktade återigen siffrorna, Janus började genast leta mönster. Själv hade Grantor aldrig klarat dem, medan både Jarbas och den urgamle Guden han bar inom sig såg utan problem både mönstret och möjliga lösningar. Oraklet verkade ha glömt honom, för hon stirrade intensivt på det rutmönstrade papperet. Grantor lade märke till att siffrorna ständigt ändrades, de tycktes dansa inför hans ögon och han kände sig en smula dåsig.

Janus stirrade på sudokun i några timmar innan han slutligen gav upp, Oraklets sudoku ändrades för snabbt för att han skulle hinna med att lösa det. Dessutom hade Grantor somnat, så han avlägsnade sig så tyst han kunde, gick tillbaka genom den sterila korridoren, klev ut i foajén och lämnade Institutet.

Grouche var missnöjd, han hade varit som en kittel av sammanlänkad beslutsamhet att svara på frågorna ända sedan han vaknat på sjukhuset. Vad var det för lila grad mannen hade nämnt? Och varför hade han fått en hjärtattack som läkaren inte kunde förklara? Han stirrade ilsket på de vita, ljudisolerande takplattorna. Det var någonting skumt med hela incidenten, den märkliga avspärrningen, de vanligen egensinniga stadspoliserna som helt plötsligt jobbade disciplinerat, och så hjärtattacken. Ingen i hans släkt hade någonsin fått en hjärtattack, faktum var att han sedan länge hade en styrdator inopererad som kontrollerade hjärtrytmen. Hur tusan kunde han då få en infarkt? Han tänkte ta reda på svaret och sedan skulle den skyldige, för han var säker på att den inte var naturlig, få betala. Han var ju trots alls president, man jävlades inte med honom ostraffat.

Efter att Slumpen orsakat Den Stora Smällen hade Makterna skapat sig själva. Vissa teologer hävdade bestämt att Makternas skapande också var en slump, men dessa teologer betraktades allmänt som virrpannor av omvärlden och ingen lyssnade nånsin på dem, vilket var väldigt tragiskt eftersom de hade rätt. Men folk förnekade Makterna, eller rättare sagt de hade aldrig ens övervägt möjligheten att någon skulle stå över deras Gudar. Att Gudarna till och med var produkter skapade av Makterna i deras eviga duell mot varandra ignorerade man också, och Gudarna själva hade inga planer på att ens antyda för människorna att någon stod över dem. Hur som helst, samhället vars teologer nått sanningens svindlande höjder dog ut i en kraftig istid, vars ursprung och orsak var en smula diffust men som effektivt satte stopp för allt vidare spekulerande . Efter det steg människan upp ur leran, och började forma planeten efter sina egna nyckfulla drömmar. Så hände det sig att i deras tankar uppstod en tro på en förmåga som kunde finna allting, till och med sanningen. Deras tro var så stark, att till och med Makterna blev intresserade av dem. Så intresserade av det, att en helt mytologi uppstod kring deras enda tro på Hunden. Cistka kallade de den, Cistka som skulle finna sanningen.