att plågsamt sakta se på
när man långsamt glider iväg
från någon man älskar

utan att kunna förstå varför
eller hur man ska agera
som en lerig pöl avskild från floden

ett slitande nederlag
utan strid eller kamp
ovetandes vart man färdas

att ovisheten äger så mycket grymhet
viste jag inte för än nu
jag vet bara lidandet och väntandet

frågor om vad som gör mig lycklig
saknar svar, då förklaringen tynat bort
i väntan på lyckan

den ständiga väntan
på att någon skall komma med svar
ger föga tröst

gruvliga, grävande, gråtande känslor
borrar gångar av förvaring, i mitt bröst
för kärlekens giftiga kärnbränsle

ska nu kärlekens solnedgång försvinna
ännu en gång för mig
drunknad bakom horisonten

av ovishet