vintern äter fort upp
måltiden höstens färger
och lägger snart
världen i vita lakan

och här sitter jag
undrar, tänker
vart tog sommaren vägen

en saknadens förlust
till de saker jag inte han
och de som blev fel

fängslad upprymdhet
tvingar mig till tanke
då mycket har hänt

förändrad som människa
nya insikter
nya rymder av kunskap

men det väger tomt
då något gick förlorat
något

en stark vilja att starta om
en annan för att hålla fast
en tredje för att slå sig loss

men vilken skall jag följa
för min vilja är kluven
stillastående i väntan

väntandes på svar
som alltid kommer försent
och ger tung insikt

våga, våga! viskar i mitt inre
våga vad tänker jag tillbaks
och säger det nästan högt

våga vad