Jag tänker på dig.
Inte varje dag.
Men rätt ofta.

Ovanligt med sådan vänskap.
Sådan underlig vänskap.
Som jag bröt.
Som du bröt.

Men jag prioriterade mig.
Först.
Lagade mig själv.
Och alla mina ovanor.
Först.
Slängde alla skalpeller.
Lät livet gå vidare.
Utan två fingrar i halsen.
Utan dig.
Utan oss.
Inget mera vi.

Tänkte jag skulle rädda dig sedan.
När jag var stark.
Men jag blev kanske aldrig stark nog.
Kanske fortfarande är svag.
Jo, det är jag.
Men jag klarar mig.

Två sjunkande skepp.
Kan inte rädda varandra.
Kanske var det bäst ändå.
Att livbåtarna kom och hämtade oss.
En i taget.

Jag saknar dig.
Inte varje dag.
Men rätt ofta.
Ändå.