- Men herregud vad det här ska ta tid!, Säger hon högt och stampar med foten i golvet. Efter en timmes väntan har hon ännu inte kommit längre än fyra människor fram, kön framför henne känns verkligen oändlig.

• - Det måste vara så här det känns att stå i kö till himlen, mumlar hon med fingertopparna instoppade i munnen, medan hon biter flagor av varje nymålad nagel.
• - Pluh! Spottar hon nervöst, så nagelremsorna träffar mannen som står före henne i ryggen. Han vänder sig om som om någon slagit honom i nacken, Sara tappar hakan, "Så snygg han är" tänker hon.

- Ehm...ehm... Ja..., säger hon till slut och pekar diskret på killen bakom och skakar sedan på huvudet, Du vet hur folk blir när de blir trängda, man kan aldrig veta vad de kan tänkas göra riktigt, eller hur?, snabbmumlar hon fram med jordgubbsrött ansikte. Den attraktiva mannen ser misstänksamt på henne en stund som för att medvetet göra henne mer nervös. Hans spända läppar spricker sedan ut i ett vackert leende.

• - Jo, man vet ju aldrig det, svarar han och höjer ett menande ögonbryn åt henne innan han sträcker fram handen, Hej, jag heter Jim.
• - Sara...

Nästan två timmar senare har de båda äntligen varit framme vid disken och fått gjort sina ärenden. De går sedan till närmaste fik där maten tar sin goda tid att komma och Saras nervositet fortsätter.

• - Gud vad jag hatar när man får vänta så här, gör de allt i snigeltakt bara för att göra en galen, eller vad? Innan Jim hinner svara fortsätter hon att nervöst svamla på med ett snett leende.
• - Jag lovar de gör det i snigelfart bara för att jävlas med oss, jag lovar.

Han ser på henne och sätter med ett uppgivet leende handen under hakan och lutar armbågen mot bordet.

Hon tystnar vid hans gest och tankarna far iväg "Han är trött på mig redan, som jag svamlar på... Han vill säkert gå nu. När som helst nu kommer han att ursäkta sig. Han måste hem till hunden, vattna plantorna eller kanske till och med måste hem till sin fru och vagga ungen till sömns. Är han gift, herregud... Åh mina naglar är alldeles söndriga, hans fru har säkert perfekta naglar" tänker Sara febrilt "Nej shh för fan, lyssna nu på honom istället" fortsätter hennes tankar, hon ler spänt när tankarna äntligen tystnat och lyssnar intensivt på honom.

• - Vad är det? Har jag något i ansiktet? Avbryter han efter ett tag och tar sig skrattande på ansiktet.
• - Va? Nej! Nej nej, varför tror du det? Hon fortsätter se på honom, försöker hålla osäkerheten borta.
• - Ja, du ser på mig som om jag har största vårtan på näsan, och med den ser det ut som du försöker bränna bort hela mig. Vad är det, sa jag något fel? Frågar han lite oroligt och Sara andas ut och ler åt hans osäkerhet.
• - Nej, förlåt jag är bara lite nervös och jag tänker en massa hela tiden. Jag tänker för mycket, det har jag alltid gjort.
• - Då så. Säger han bara
• - Vadå då så? Ska du gå? Du har en hund eller hur? Hasplar hon snabbt ur sig och låter nästan anklagande mot honom. Han rynkar på näsan och ler sedan lite
• - Va?
• - Eller vadå...? Har du en fru, du måste hem och vattna er bebis eller hur? Jag visste det, Fortsätter hon svamla på i rasande fart innan hon väl förstår vad hon säger. Nu håller Jim sig för magen med ena handen och skrattar gott. Sara ser på honom en stund innan hon också börjar skratta, och där sitter de, två knasbollar som skrattar i kör. Till slut torkar de skratt-tårarna ur ögonen och tar båda en klunk vatten för sina uttorkade halsar.

• - Vad pratar du om? Frågar han sedan med skrattet ännu bubblande i halsen.
• - Jag med inte, svarar hon och rynkar ögonbrynen och spänner hela ansiktet för att inte börja skratta igen. Som jag sa jag tänker för mycket. Förlåt, säger hon sedan plötsligt väldigt blyg och slår ner blicken.
• - Hey Sara, se på mig, Han tar ett ömt grepp om hennes haka och får henne att se på honom. Det är okej, och jo, det har jag.
• - Va?! Har du en fru och bebis?
• - Haha, Nej jag har en hund. Men visst han är lite av en son för mig. En dreglande hårboll, till son dock, Jim ler och fortsätter, Snart måste jag hem och gå ut med honom förresten. Han har ju varit ensam hemma hela förmiddagen.
• - Åh..., Sara slår ner blicken igen och fokuserar sig på de stickade vantarna som vilar i hennes knä
• - Borde inte det göra dig glad? Att jag varken har en fru eller en bebis att vattna? Skrattar han
• - Nej... eller jo... Men du måste hem till din hund, det är en stickreplik. Han fortsätter att skratta åt hennes övergivna min, Vadå är det inte det då? Säger hon och ser osäkert på honom
• - Nej, jag tänkte just fråga dig om du ville följa med hem till mig. Så kunde Vi gå ut med honom. Casper springer säkert på väggarna där hemma nu.
• - Åh... mumlar Sara igen, generad och högröd i ansiktet, Ja men... Jo det är klart jag kan, men du tycker väl inte att jag verkar för konstig för det nu väl? Hon gnider sina svettiga handflator mot varandra och torkar dem sedan på halsduken innan hon till slut ser upp på honom.

• - Nej, konstigt nog inte, jag tycker att du verkar intressant. Hade jag tyckt att du var konstig så hade jag rymt så fort vi kommit ut ifrån banken, eller hur? Eller i alla fall efter vattna fantasibebis-kommentaren, Svarade han och såg lugnande in i hennes blå ögon, Kom nu, jag betalar så går vi.

En halvtimme och ett par tusen åtdragningar av deras vinterrockar senare var de framme vid en högrest trevånings villa av trä. Det var både sommargult och höstlövsgult.

• - Vilket hus! Utbrast hon, det är så...
• - ... Stort!, fyllde han i.
• - Ja det också men det är så vackert. Gapade hon och knuffade sedan skrattande till honom, Stort... så typiskt killar att ta upp storlekar.

De var framme vid dörren på husets östra sida.

• - Ja vad kan jag säga? Jag är en kille, log han brett och skrattade sedan han med. De såg på varandra och den posen fastnade de för några sekunder och skrattet de just delat dog ut.

Hans ansikte närmade sig hennes, hon flyttade inte sig. Han kom närmare, hon öppnade sina läppar en aning, en centimeter till...

• - Voff Voff! Hördes det plötsligt inifrån huset och en hög smäll mot dörrens insida fick Sara att hoppa en halvmeter bak. Stunden var borta. De båda skrattade efter den plötsliga spänningen och Jim öppnade dörren. Där möttes de av den största hund Sara någonsin sett, den största med de snällaste ögonen. De påminde om Jims, tyckte Sara och log för första gången utan att vara nervös.
• - Sara jag vill att du ska möta Casper, Jim såg på Saras leende ansikte och log brett, Min son.