En lukt av nikotin och alkohol dränker Göteborg.
Det enda som hörs är några förnedrande ord
som slag mot hans rygg
men han vänder sig om med sin stolthet kvar,
möts av ett slag och blir offer för en person utan samvetskval.

Och medan staden ligger öde står jag ensam i publiken,
som en själlös politiker ser jag på utan att agera,
intalar mig själv att allt är en illusion med teaterblod.
Och jag är för svag för att göra något åt det,
jag kunde ha gjort precis vad som helst.

Förövaren slår på hans revben,
på samma sätt som Mozart spelade på sitt piano,
precis som om han gör något vackert.
En spark i magen får offret att känna asfaltens svidande beröring.
Och ju mer sparkar han får, desto mer förlorar han av sig själv.

Och medan staden ligger öde står jag ensam i publiken,
som en själlös politiker ser jag på utan att agera,
intalar mig själv att allt är en illusion med teaterblod.
Och jag är för svag för att göra något åt det,
jag kunde ha gjort precis vad som helst.

Han hade varit på en fest och dansat sig nykter, kysst en pojke eller två.
Nu slits han försvarslös i tusen bitar,
och med blodet kastar han upp sin stolthet.
Knivhuggen i magen får all annan smärta att glömmas bort.

Blodet smakar inte längre blod,
knivhuggen känns inte och kroppen blir lättare och lättare.
Hjärtat pulserar som ett harhjärta, sparkandet börjat avta.
Han ger sig och faller ihop.

Och jag är för svag för att göra något åt det,
Jag kunde ha gjort precis vad som helst.