jag håller ömt med skarpt vässade fingrar
som lätt tränger in i dina levande lemmar


Jag finner skräck i att sluta mina ögon,

för jag kommer nog aldrig finna ro i någon famn
men din vaggar mina rädslor till välbehövd sömn


Sväljer nuet, andas verkligheten

lungor som inte använt sitt djup
sedan någon annan värmde dessa lakan
sedan någon annas tunga dansat över din näsvinge

så sköra tankar som existerar under ytan av dessa
lapande kattungar
som lapar i sig varje droppe av livet
som en dag ska dräpa alla deras nio liv.


Hur våra trådar nystas upp till vacker nakenhet
orden fastnar i våra trumhinnor
där dem ska eka, vid blotta åsynen av oss

Överfallen av rädslan, som kontrollerar min kropp
och i din panna står en tidtabell, ett löfte och tre ord
som trillade ner i din mun
du kysste dem rakt in i mitt hjärta

Men hur sannolikt är det att den kärleken inte avlidigt
vid den tidpunkt som jag lämnar din närhet


för nu har jag lämnat stjärnorna
för att låta dig lysa

(kan man älska ett ord,

så älskar jag dig

för du finns inuti det)