Du har flyttat ut ur hörnen
men lever kvar i intet
jag andas dina begagnade tankar
som jag minns
när du öppnade dörrarna
det vackraste du sagt
inte de tre orden
utan att jag var din bästa vän
men vart tog alla dessa tankar vägen?
Nu är det tyst mellan raderna och på raderna lever det konkreta.

Du har alltid varit motvilligt djup.
En höstmorgon och jag tyder bekännelser i den våta dimman
Men åh vad kärleken är stark men den gör mig så svag
Jag är helt vek mot din sorgliga dimma

Tragiskt att vi är tysta när munnen är full av ord
Du släpper sakta drömmarna vi skapat
vaknar upp i ditt nya liv
Inse, slutet har skett
/ En famn som kanske aldrig blir din igen/





Våra minnen,de lyser upp väl valda platser
vi älskat och skrattat
ibland ekar det i väggarna







Stjärnklara lyste vi över staden
Nu lyser jag som ett stearinljus upp blocket samt fotöljen i mitt rum.