Vid sidan av står du

en ensam själ som mödosamt klamrar sig fast

vid ett missfoster, en grotesk avbild av människans största mörker

Ett ansikte blekt som snön när himlen börjat gråta

två ögon ihåliga och tomma, blå som förrädiska hav

en mun och en tunga som svamlar i gåtor

I rasande takt formulerar de formler som hela tiden blir fel

formler som skulle få dig hel

men ett missfoster är visst dömd till att göra fel

och nu kommer du aldrig någonsin att kunna vända dig om

utan att se ner, utan att förvänta dig ett missfosters ansikte

Ett förtappat flickebarn som inte vill annat än att hålla din hand

men världen ser med stränga ögon på

och allt du vill göra är att fly, att gå

att lämna denna hädelse åt ödet

Men nej kära du, du kan inte lämna ordflödet

som forsar ur denna unga flickas öppna gap

och en dag kommer du att denna lilla flicka hata

när du inser att du hela livet

tagit hand om något fullkomligt övergivet

något så totalt sönderrivet att de blå ögonen

nästan helt tappat sin färg

Den bleka huden är likt gammalt läder och fjällar

sönder ljuden som hennes läppar lämnar

Hon pussar dig med spruckna läppar

som gjuter blod ner över dina händer

och du inser att det du hela tiden

tagit handen om är något fullkomligt övergivet