du har precis städat
hos dig är det pedantiskt rent
tavlan med en ros, hänger verkligen perfekt

du är ensam och har ångest
just nu, är du allmänt vanskapt
du hatar verkligen, dig själv
du räknar misstag
på huk, gungar du fram och tillbaks
det är en svart, måndag


ångesten växer
stadigt likt cancer
det känns hemskare för varje dag
du har knappt något logiskt kvar
någon har bytt ut din hjärna
mot en tegelsten
kanske är det därför, allting känns så tungt?

det haglar
inombords
och du har en osynlig, svart mantel
som totalt omringar din själ
och rädslan är som vanligt
vidrig
du tänker att det inte finns något slut
åtminstone inget lyckligt

du drömmer om något ofarligt
och totalt lugnande
du går alltid klädd, i en svart rädsla
dina ögon är uttorkade
och exploderande röda
du kommer aldrig till himlen
av en enkel anledning
det finns ingen

du hatar verkligen
människans omänskliga krav
det är som en oskriven lag
att du måste vara underhållande och social
ensamvargar, är missanpassade missfoster
att vara människa är lika hemskt varje dag
du är annorlunda
och kan aldrig bemästra, deras ideal
utan att förlora, dig själv
och du vägrar förlora din själ
hellre död, än olycklig och förstörd

det är en ny, lika vidrig dag
och dina tankar svär
idag steg du inte upp
före klockan fyra
det är lite väl sent
även för din, speciella och kritiserade smak
du är verkligen grymt
och destruktivt underbar
på att måla
hela jävla världen
ondskefull och svart

det är mörkt
och du är självvalt omedveten
om tiden
du skiter i tiden
eftersom livet suger
kanske somnar du tillslut

det exploderar och är onsdag
någon har lagt en bomb
i ditt gråtande hjärta
du letar efter en lösning
åtminstone en lindring
(fastän du vet
att det faktiskt är kört)
du krälar omkring
någonstans på botten
och letar efter ett hållbart svar
klockan fyra på natten


det blåser, en deprimerad vind
i destruktivitetens land
du är instängd
av dina orubbliga och vedervärdiga tankar
du är ensam
när det oförlåtliga
och konsekvensfyllda äger rum
det är en oförglömlig natt
mellan lördag och söndag

ditt skal
är totalt knäpptyst
du fokuserar
på kriget i ditt inre
där dina uppenbarligen obotligt sjuka
Big-Ben-höga-krav
kastar granater
mot en obeväpnad styrka
som ska föreställa ditt försvar
av sjukt svaga
(och snart döda)
hjälplösa tankesoldater

stunden efter, det självklara nederlaget
blir du omedelbart, fast punktligt
livrädd för ett spöke
spöket som överdoserar ångest
du hatar det
eftersom det, kan förstöra precis allt
klockan är halvfem på natten

dina livrädda ögon
blänger på skärmen
de blänger för länge
och hysteriskt på skärmen
du är självmordsbenägen
och som alltid
alldeles för ensam

livet är ologiskt
du är galen, arg och tänker:

”livet är obeskrivligt
orättvisst
människor dör av svält
varje jävla sekund
jag har lejon mängder med mat
människan är verkligen skum”

”gudarna är brutala
och fruktansvärt jävla sjuka
om de fega fittorna vågar visa sig
i fysisk form för mig
så lovar jag att tortera dem
på ett psykopatbrutalt vis
och tillslut krossa, deras osympatiska huvuden
med en lika osympatisk, och stor tegelsten”


inombords
är det fruktansvärt mörkt
utomhus
börjar det snart bli ljust
därute
övergår natten till morgon

i din ensamma lägenhet
blir en tanke skjuten
dådet var genomtänkt
och tanken dör av smärta
alla släktingar gråter
och du hatar det
tanken representerade
ditt obeväpnade och hjälplösa försvar…

du är medveten
om att du redan är besegrad
ditt hopp är förlamat, av ensamheten
och du är verkligen totalt omringad
av repet, kroken och känslan


solen kikar retfullt fram
det är en tidig, varm och solig morgon
dina grannar tuggar frukost
men inte Frida
hon har redan hunnit med
den tidiga bussen till jobbet
Frida tycker det är skönt
att vara där, före sina kollegor
då ingen människa stör
jobbar hon som bäst!

Svensson glömmer
och förtränger ganska lätt
ofta vanemässigt
snabbt och enkelt
liksom omedvetet, av ren rutin


hos dig äter varken någon frukost
eller har bråttom till jobbet
men möblerna i ditt vardagsrum
bevittnar stelt
hur du, ser annorlunda ut
din rädsla verkar ha slocknat
och dina tankar, har alldeles säkert
för alltid tystnat
under normalt vidriga omständigheter
skulle du haft ångest och svidande panik
men ditt plågade hjärta
har garanterat
och alldeles säkert aldrig
varit lika stilla

din kropp är omringad
av en svart sorgemantel
tydligt och mitt på köksbordet
ligger ett vitt brev
om någon ser det
och känner riktigt noga
kan hon se, att det är en aning fuktigt
det är från en tår
som råkade dimpa ner
ganska oskyldigt på bladet
under tiden du skrev
(med svart sprit penna)
”JAG ORKADE INTE MER”

Morrissey var på i bakgrunden
när ångesten ströp din själ
du dinglar
och kanske har du glömt
hur ondskefull världen är.