Sången jag sjöng en gång
ekar nu tyst i mitt bakhuvud

som en viskning
från det förflutna

Ljudet av skorna
när de träffade marken
snurrar tillsammans med musiken
och suddar ut linjerna mellan nu och då

Verkligheten blir suddig
och drömmarna,
tankarna
växer sig allt större

Till slut får de inte plats i ett litet huvud längre,
de vill ut

Viskningen blir till ett skrik
som skär i kroppen

Det får en att vilja lägga sig lelös på marken
och aldrig kliva upp därifrån

Varje litet organ
vibrerar
av ångest,
eller är det hjälplöshet?
saknad?
önskan?

Sången som ska likna musik
är nu en orkester av plåtburkar
som slås mot varandra
så hårt att oljud är inte ord nog
att förklara olivet

Klangen av klagosång
paralyserar
människokroppen
och blicken fäster sig
på ingenting

För ingenting är verklighet
och verkligheten är en dröm