Varje eviga dag sövde jag mig själv
Med tanken att få närma mig igen.
Att få krypa in under ditt skin yttligare en gång.
För att då kanske få stanna där.
Bara ett litet hjärtslag extra.

Men varje eviga dag förblev en ändlös repris
Av tomma skrik ut i ett saligt mörker
På egen hand.
Varför? Varför räddade du aldrig mig, min romeo?

Jag visste så väl att hur som helst, och när som helst, och var som helst
kunde det hela ta slut innan början hade hunnits formas.
Men att min röst skulle prydas sann,
var det sista jag förväntade mig,
men det första jag fick möta när vi plötsligt blev ett.

Var du ingen romeo, min romeo?

Sanningen biter mig kall
och jag måste lära mig från gruden igen.
Måste omvärdera allt.
Måste se världen från dem ögonen jag kastade bort
När jag fann dig.

Men det kommer nog att ta,
Bara ett litet hjärtslag extra