Han log verkligen vackert emot mig när jag viskade att jag blivit blint förledd till en annan plats och en annan tid. Att jag verkligen försökt att tömma mina lungor på skavande ord sagda från andra läppar, men alltid slutat upp med samma ångest. Samma svåra process som jag aldrig riktigt lyckats ta mig igenom.

Att alla mina rader som blivit skrivna sedan den tiden fortfarande glänser av en sorts melankoli och att mitt hjärta fortfarande slår för en katastrof långt bortom våran världsbild. Bortom det förslag han öppnat sina armar för, men som jag nu slagit igen.

Men jag tror han log så där vackert, så där skört bara för att han verkligen visste. Visste att kärleken tar sin tid

... och även våra liv