...


Portarna slogs upp och röken slog mot hennes ansikte. Hon vek sig dubbelt och höll för ögonen. Det brann. Herre gud, det brann verkligen. Utanför var världen röd. Träbänkarna där dom hade suttit och spelat kotte hade kastats flera meter bort från tegelväggarna. Rabatterna, no more. Gungorna, no more. Det stora kastanjeträdet brann som ett gigantiskt bål vid sina rötter. Hon förstod inte. Dom förstod inte heller. Dom tryckte sig närmare varandra. Tystnaden smög in mellan tandställningarna, reste på hårsprays-håren och fick kajalögonen att stirra, vilt, omkring sig. Ett slags kollektivt illamånede fick dom att greppa tag i varandra. En till explosion, och en till. Tystnad. Hon tog några förvirrade steg fram och såg ner på allt det röda. Då förstod hon vad det var. Det var blod. Det var minimänniskorna, eller småtomtarna som dom brukade kalla dom. Lågstadieeleverna, dom som hade haft rast. Någonting brast nu i gruppen och människor började skrika.


...