Ett galler av trästänger

Tretusen ansikten över mig, de skriker och

ler med gigantiska vita tänder

Snart stängs gapet över mig

när publiken fått sin bit av denna patetiska lilla skit

de vandrar hem igen

Runt mig sover tretusen ostabila mjuka djur som

snarkar högt, jag fryser

I natten kryper de närmare intill

och jag kämpar länge och väl för att inte väcka dem

Drömmer alldeles still

en stum lipsill

Ormen med lila fjäll fnyser åt mina försök att rymma

Säger åt mig att sluta upp att istället ligga ner som en sten och drömma

En större och hårigare version av mig vilar i cellen intill

Min bror han snarkar i takt med djuren i buren

Beskuren! ligger han och sover med blinda ögon

jag blinkar med nyfödda ögon mot honom

från min glasbetäckta värld

Försöker sända morsekoder med blickar stela

och kalla och livrädda som ett duellernade svärd

I min kupa

Trygg från monster, sa du mamma

Säg mig varför låter du då monstren stanna?

De viskar om mord och död och blod i natten

Det är ju därför som jag skriker efter dig, kära mamma

Deras tänder gnisslar mot varandra

Varje natt försvinner jag under deras infernovarma kroppar

Inte förrän nästa morgon återfinns jag av dig

Jag gråter och jag skriker, snälla mamma hjälp mig!

Så mamma det är därför som jag skriker

när jag ska sova längtar jag efter din hand och dina

armar som ska skydda mig inför mina spöken

snälla mamma tvinga mig inte att stanna!

Säg mig, ser du inte mina spöken

Ett galler av stänger klär våra sängar

Men vem säger väl då

att det bara är våra barnsängar som är så