Dröjer ännu hänförd kvar
tyst, där man vid tröskelns rand
ser en skymt av det som var
innan minnet sluts i sand. 

Vågor, dessa tidens dyner
obevekligt drivs de fram,
ändligt att i vida syner
få förbli på solsmekt kam.

Känner höjdens brytpunkt glimma,
kulmen närmast gåtors svar.
Bland kaskaders virveldimma
lyser den sekundsnabbt klar.

Minns dess sken var saknads natt
om än tårar bränner salta
över ömt bevarad skatt
en gång given att förvalta.

Nu på väg mot nya spår,
kommer dock att evigt undra:
hur ge tack då ord ej når
om de så var fler än hundra?