En barndomsvän hade en fader som var en utomordentligt framstående vetenskapsman inom den biologiska sfären. Han var också en mycket from, bekännande kristen som, precis som Linné, ständigt såg Guds närvaro i naturen. Han hade en fast förvissning om att det var människans skyldighet att underordna sig Guds vilja och vishet och han var benhårt principfast.

Vi vet alla att den normala matsmältningen producerar en del gaser och att dessa gaser måste finna sin väg ut ur kroppen genom analöppningen, några liter per dygn. Att sitta och knipa och vägra att följa sina av Gud givna behov var i den fromme vetenskapsmannens ögon inget annat än synd. Att medvetet försöka smygsläppa sig var lika illa - en god kristen skall vara frimodig nog att prisa Gud i tanke, ord och gärning. Smög det så smög det, small det så small det, ske Guds vilja.
Hans väl tilltagna barnaskara - inga preventiva metoder där inte - hade det inte lätt. Pappas sätt att plötsligt lätta på ena skinkan och avge dånande brakskitar kunde man kanske vänja sig vid i familjens sköte, men hans medverkan vid skolavslutningar och andra sociala evenemang sågs med stor ångest av min vän. Och nu, i nobelpristider, ser jag för min inre syn honom sitta vid bankettens honnörsbord - frackklädd, ordensprydd och väderstinn. Sannolikt valde man ut någon garanterat döv bordsdam.
Han dog förhållandevis ung med barnen i tonåren - jag kan inte garantera att inte sorgen, i varje fall hos de som var yngst, hade en liten, liten tillsats av lättnad.
Jag tyckte på den tiden mycket synd om min vän som hade en så pinsam pappa - nu, när jag ser det hela drygt femtio år senare, är det inte utan att jag beundrar den fromme vetenskapsmannen för hans principfasta frimodighet.
Men jag vill helst inte sitta för nära honom i paradiset...