Hon föddes 
stigen ur skönheten 
hänförde
alla blickar

Hon blev
en eteriskt flytande älva
beundrad
för sin tysta osynlighet

Hon torkade
tårar
läkte sår
delade ut föda
åt de hungrande
svalt, grät och blödde
osynligt och tyst

Hon hade en blick
ett leende
en hud
som raderats
av jantelag 
plikt
och verbala piskrapp

Den dag hon
krävde att ses
att kännas
att älskas
vände alla ryggen till
av den sorts rädsla
som maskerar sig
till intelligent förnuft

Den dag
hon äntligen
speglade sig
i sin älskandes ögon
förstod hon
att hon aldrig
någonsin
varit osynlig

Och älvan blev en
soluppgång
som bländade
bortom allt förnuft