Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Strömkarlsmässan

Droppar sköljer på min hjässa,
På min krans av blomstergull.
Vördnadsfull, min strömkarlsmässa,
Spelad för min egen skull.

Sommarregnet strilar tätt
Styrt utav min strömfiol.
Klingar vackert, mjukt och lätt.
Ovan diset finns en sol.

Mitt i forsens dån jag sitter
Men min fela hörs ändå.
Ensam där men inte bitter;
Alla drömmar kan jag nå.

Spelmanstoner väcker lustar.
Lockar liv av varje slag
Dit där strömmen slår och frustar.
Kall passion, ja, det är jag.

Snart är höstens fester här;
Trädens kappor skiner guld.
Kransen smakar röda bär,
Rik är skörd i all sin huld.

Men vem kan min fela tåla?
Vem kan hejda tidens gång?
Vekt är livet när det målar
Kärlek för en spelmans sång.

På min längtan dansar vinden,
Doftar djupt av jord och tall.
Källebrygden värmer kinden,
Första frosten kysser kall.

Mitt i isens stillhet sitter
Spelman med en tyst fiol.
Ensam där på hällens glitter.
Frusen drömmer kaprifol.

Vissen sitter flätad krona.
Länge glömt är överflöd.
Vem kan ensamheten skona?
Vem skall höra spelets glöd?

Jag min mässa låter smeka
Över sluttningar och snö.
Sången hörs på nejden eka.
Sorgsen hörs den åter dö.

Slut är dans på vilda ben
Om blott jag rör moss och mull.
Mässans spel i månens sken -
Aldrig mer för egen skull.

Sista ljuset lämnar hällen
När en bjällra når mitt stup.
Bumlingar och stormvindfällen
Leder den till skogens djup.

Droskan stannar. Röd om kinden
Ser hon på min nakna hud.
Blicken flackar, så gör vinden,
Virvlar ljuvt runt skymningsbrud.

Fällen drar hon närmre till sig.
Skiner upp och skrattar glatt.
"Jag ser verkligt om det vill sig,
Men nu spelas mig ett spratt."

Hur det skrattet väcker hetta
I det ensammaste bröst.
Snuddar vid min vissna hätta.
"Jag är Näcken." Hörs min röst.

Rädsla låter henne tveka.
"Tomt och tyst är torp och täpp.
Kom till mig. Låt stråken leka."
Rodnad biter hon sin läpp.

Stel jag kryper ner i fällen.
Facklor färgar hennes hår.
Lämnar kölden, lämnar hällen,
Styr tillsammans mot en vår.

Daggen glittrar på min hjässa,
På min krans av vårblomsgull.
Vördnadsfull, min kärleksmässa,
Spelad blott för hennes skull.




Bunden vers (Rim) av Paedur
Läst 391 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-12-17 00:26



Bookmark and Share


  "Silver" VIP
Det är verkligen spännande att ha hittat dikter som dessa, mitt i allt som hänt.

Du är otroligt skicklig på detta med formen och jag blir nyfiken på hur du lärt dig. Denna påminner om Stagnelius Näcken men är en helt egen längre berättad historia om hur Näcken möter en kvinna som vågar be om det hon vill ha.

Jag läste långsamt, imponerad av hur du får ihop rim av mer ovanliga ord som \"vindfällen\", hur allt bara flyter på i välarbetade nyanser, fyllt av känsla.

Ett enda litet taktfel tyckte jag mig hitta, \"ensammaste\" som för övrigt ingick i en underbart känslosam strof, fylld av både tvekan och vilja.

En glädje att ha hittat hit, som sagt.
2007-12-21

    Göte Holmlund
gillar, doftar fröding
2007-12-18
  > Nästa text
< Föregående

Paedur
Paedur