De säger att jag inte är värd en sekund,
men jag vill vara mänsklig och leva en stund.
Vart jag än går så är de bakom mig och låter,
och sedan undrar folk varför jag gråter.

Det värsta är att ingen annan kan se,
då blir det så mkt svårare att tro på de.
Istället säger de att jag behöver vård,
jag vill inte åka till någon enslig gård.

Men jag ser faktiskt folk och de är sant,
ändå sitter jag utstött på en egen kant.
Jag blir så rädd för vad som komma skall,
om de fortsätter såhär blir det mitt fall.