Mina föräldrar bilade i början av 60-talet genom Tyskland på väg till Wien. Det var i början av maj och våren härskade på kontinenten. De övernattade i den lilla staden Celle på Lüneburge Heide. Där tog de in på ett anspråkslöst hotell vid stadens stensatta huvudgata och de fick sova i ro, nattlivet i Celle var vid denna tid föga bullersamt. Sängarna var underbara, sänglinnet doftande rent, bländande vitt och nymanglat. Till näktergalars sång somnade de som snälla barn.

Nästa morgon vaknade de tidigt. Den uppgående solen kastade sina första strålar över den stora heden, fågelsången skulle ha varit öronbedövande men överröstades av ett helt annat akustiskt fenomen. Från gatan nedanför deras fönster steg det oemotståndliga ljudet av tung marsch, av spikbeslagna taktfasta kängor mot gatsten i led efter led efter led, ett gengångaraktigt fasans ljud, tramp, tramp, tramp, tramp..... Ingen musik, inga trummor, bara dessa taktfasta fotsteg, tramp, tramp, vänster, höger.
De störtade upp och såg ut - det var Celles husmodersförening på vårutflykt....