Oinbjuden klampar den in och tränger sej på
tar för sej av mitt jag - som om jag vore en buffé,
-och då efterlämnas utmattade fotavtryck.
Ibland kör smärtan över det som jag kallar jag,
helt utan hänsyn till konsekvenserna för mej.
Min verklighet känns då så obekant
-att jag blir frustrerad, arg och ledsen.
Smärtan är en energivampyr - som tappar mej på kraft,
numer har jag så lite, att jag måste hushålla med den,
-jag tvingas ränka energi, som en anorektiker räknar kalorier,
och göra ständiga påfrestande prioriteringar.
Smärtan är ovälkommen och passar inte in i min verklighet
-där jag vill leva mitt liv och vara lycklig.
Dessutom, får den min omgivning att oftast
vara oförstående eller missförstående,
då sjunker min självkänsla
-tills jag blir nästan obefintlig.
Men jag tänker aldrig ge upp!