Den store tänkaren i Gävle har tydligen tillfälligt avbrutit bokbrännandet och istället iklätt sig den rasande bildstormarens klädnad. Med ett skri av from lycka prisar han talibanernas förstörelse av de uråldriga buddha-statyerna i Afghanistan, ett illdåd som annars fördömts av en hel omvärld. Jag kan på rak arm inte erinra mig att någon, utanför talibanernas egen krets, applåderat detta makabra tilltag. Men Larz Gustafsson fröjdar sig och målar för sitt inre öga upp den härliga synen av förskrämda borgarbrackor hukande runt kaffebordet när en ikonoklast, eller bildstormare, plötsligt gör sin våldsamma entré. Här har dikten en lite förbryllande passage eftersom bildstormaren tycks koncentrera sig på att blicka ner i sopnedkastet. Det skall vi inte hänga upp oss på utan i stället försöka följa skaldens andliga krumsprång genom sista strofen. I den har det "blivit Marias tur, sablar mot fabler och händer mot skyn"
Jag förmodar att den av sina egna ord vid det här laget starkt upphetsade författaren ser sig själv, oemotståndligt frambrytande med sabel i hand, redo att hugga någon förhatlig bild av Jesu moder i stycken.
Detta är en text, som, i likhet med många andra av samma författare, gör mig fysiskt illamående. Den i och för sig litterärt beklämmande usla kvaliten är denna gång av mindre betydelse. Jag tycker att det är oerhört motbjudande att religiösa fanatiker i mitt eget land manar till bokbål och bildstormaraktivitet. Det enda som tröstar mig är den skrattretande tanken på att den instormande rebellen skulle utgöras av herr Gustafsson från Gävle, sannerligen ett får i fårakläder, den omedvetna religiösa komikens mästare.