Bädden är av rosor

av dess avkomma

och deras döda stofila

rosenblad

Stunden är så flyktig

när du ser på mig

för jag vet att snart är ditt ansikte

ur räckhåll igen

Beröringarna du gav skar

upp mina kinder, mina stackars ögon och min bröstkorg som nu blöder

aldrig kommer jag få veta hur djupt du verkligen skar

eller hur stark din kärlek verkligen var

Nu är bädden av ben

av dess skrangliga veke

rester av lik och döda munnar

Bädden har börjat skaka

och du slår upp dina ögon i mina

ser på mig medan du snurrar

runt i takt med jorden

jag ligger still

vill finna styrka att följa med dig

när du snurrar, faller av bädden

ner i alla de rosor vi haft

men allt jag kan göra är att skrika

så rädd, så ensam, så kall

så ömtålig

inuti en spjälsäng

av ben