Bro som trogna händer byggt
känner  ändå  tydligt   spår
av de steg som ständigt går
över fästet, starkt och tryggt.  

Brisen kittlar pelargång
och i takt med stegens fröjd
där från bågens välvda höjd
darrar varma strömmars sång.                   

Som det riste, när en natt,
i sin kamp mot mörkrets brant,
händer grep om räckets kant
tills de skälvde, sorgset matt.

Drog all kraft mot räckets järn,
lät all sol som dagen lång
samlats tätt i väggars fång
skänka värme, skydd och värn.

Då, med djupens dova kall 
där vid smärtans yttre gräns,
fanns nog undran hur det känns
att ge vika i ett fall.

Evigt dolt är frågans svar,
gömt för den som fruktar slut
- ja, vars väsen släcktes ut
om det inte ständigt bar.

Vittrad mur med dyrbar last
redo att, av tårar vätt,
bära fram på bästa sätt.
Grunden byggdes stadigt fast.