Kniv i hjärtat, hugg i magen.
När muren man nyss byggt upp av livets alla stenar just rasat.
Tårarna söker sig ner för kinderna och dör ut vid mungipan.
Den salta smaken påminner om du.
Du, du, du.
När känslorna känns oändliga och hopplösa.
När man bara undrar vad som är meningen med livet.
När man tycker att det egentligen bara vore skönt att dö, dra
ett enkelt sträck och försvinna. Utan att ens bli saknad.
Skulle den där klumpen försvinna då?



Troligtvis.