Sköra små vingar

av fjällande porslin

Vingar

som flaxar

utom räckhåll

för mina kletiga händer

tårar och blod

Vingar...

vingar, låt mig se på dig

nu

inte igår, inte imorgon

låt mig se dig nu

Ännu en urna på väggen

ännu ett fotografi under min tårdränkta kudde

ännu ett minne, ännu en känsla

gravkall och utan sinne

Vingar

låt mig röra vid dig

nu

inte igår, inte imorgon

nu

Tårarna jag fäller verkar menlösa

menlösare än vanligt...

Sorgsens slöja försöker förgäves omsörja dagen

men dagen är svart

och kall...

Vingar låt mig kyssa dem

låt mig älska dina vingar och ditt ansikte

låt mig ta på dig

låt mig aldrig förlora dig

tillåt inte mig att överges

Molnen bygger på sitt mörker

himlen är inte längre gles

Solen går bakom moln

är rädd för att aldrig få se den igen

och jag väntar här

sittandes på mina bara händer

önskar att du ännu var här

tanken river och sliter inuti

när jag tänker på att jag aldrig mer

får se dig

Vingarna i himlen syns inte längre till

dagen är svart och min slöja släpper ingen luft igenom

oigenomtränglig för utåtvärlden

är jag fast i mitt eget lidande

och jag knäpper mina händer under mig

önskar att du ska få komma hem än en gång

men varje dag börjar så kall

och jag är så rädd utan dig här

du var det enda ljus i natten

utan dig vet jag inte vems händer jag ska hålla

eller vem mina vingar jag ska sy

utan dig vet jag inte vad som gömmer sig i mörkret

och det skrämmer mig

Himlen bär inte längre dina vingar

och månens leenden verkar så falska

mitt hjärta ska jag mata till gamarna

en dag då jag kan vara säker

på att jag verkligen inte behöver det

 längre