det är när jag lyfter upp barnet i dig

som dina ord smeker mig vacker

dina glädjetårar sköljer bort min rädsla

din doft berör djupare

än minnen tillåter

och när dina fingrar leker med mina i sanden

när dessa små glädjekorn av hänförelse

följsamt får avgjuta våra handflator

våra knogar och fingertoppar

i tidsfördrivets fläkt

skrattar du mig lycklig

berör mig

förunderligt och nära

luften vibrerar

får mina ord att smaka barn

när vi pratas vid

och minuterna fladdrar förbi

innan jag hinner fånga dem

men hur kan då din blick vara min

utan att jag ens var där

när du föddes?

att jag bokstavligen kan gå ner i spagat igen

© Birgitta Wäppling, 1 januari 2008