Han hette Helge och bodde i en by
mellan Umgransele och Blåviksjön
Han hade mött sin frälsare som helt ung
och behållit barnatron genom livet.

Han var snäll mot barnen, han hade varit
mild mot hästen i skogen, höll hustruns
händer, slitna och mjuka, ömt i sina
när de satt på bron i sommarkvällen

Vintern lång flockade sig fåglarna
kring hans kärvar, solrosfrön och talgbollar
och han satt med sin Tyra och gladde sig
åt gråsiskor, domherrar och lavskrikor

I Helges värld var hackspetten en ondskans
och förstörelsens simpla hantlangare
och att försvara fågelbordet självklart
en kristlig och oegennyttig gärning

Kom det en hackspett blev han rasande,
störtade ut med gräsliga rytande,
viftade med sin käpp åt inkräktaren
och drev honom ut ur paradiset

Så kommer det sig att denne gode man
av ovetande förbipasserande
ofta misstogs för en argsint gubbe
med särskild avsky för vinterns småfåglar