Jag tappade greppet och gled in i en dröm.
Om en äng, med äppelträd.
Det var så vackert.

Stora röda bollar som tvingade trädens grenar ner i bågar mot marken.
Jag kunde nå dem enkelt för träden var inte så höga.
Men jag åt inte. Jag hade glömt bort att jag kunde äta,
och hela min dödlighet. Jag var som en Eva utan Adam,
i lustgård utan slut.
Frukterna var förvånansvärt underhållande. Sättet de reflekterade solljuset.
Som de glänste.
Jag kunde se skalan från de gröna äpplena till de röda.
Det var fint. Det var härligt. Allt var fullständigt.

Men vad var det där borta? Jag såg en mörkare fläck i ett träd.
Vad var det? Jag gick det för att se efter.
När jag var framme såg jag vad det var.
Jag kunde inte tro mina ögon. Jag kunde knappt känna igen färgen.
Denna förruttnelse. Det var hemskt.
Jag ville bara skrika. Ändå var det bara ett äpple...
Men de var inte som de andra.

Det var brunt.
Vita maskar kröp över det skrynkliga skalet och igenom grävda gångar.
Så många, och så vita mot äpplets jordbruna yta.
De hängde i samma träd som de röda äpplena.
Fast de här äpplet glänste inte.
Det var matt. Lika matt som döden.
Det var döden.
Jag kunde se döden genom detta äpple.

Så där stod han. På andra sidan ängen.
Vid horisonten.
En svart skepnad. Som en kappa över en osynlig kropp, eller en varelse,
betsående av enbart skugga. Han var svart. Döden.
Utan ansikte och utan röst .
Men han såg mot mig. Jag kände det.
Och det fick en rysning att gå genom hela min ryggrad.
Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte skrika. Bara betrakta honom.

Sakta rörde han sig mot mig.
Lika sakta som minutvisaren på en klocka. Närmre och närmre.
Det var kusligt. Han rörde sig inte. Men ändå kom han närmre.
Vad ville han mig?
Ville han skada mig?
Fast var det inte självklart? Han var ju döden.
Och han gick mot mig. Jag ville bara springa därifrån!
Ängen mörknade. Solen gick ned bakom honom.
Den gav hans mörka skepnad ännu mer kontrast, när den stod bakom honom.
Dagens ljusa klot sjönk sakta.

Jag bländades när jag såg mot honom,
men jag kunde inte se bort.
Han var omänsklig.
Odödlig och död på samma gång. För han var döden.
Snart var solen borta. Och han kom närmre och närmre.
Vad skulle jag göra?
Jag kunde inte fly. Hans ansikte var tomt.
En svart kappa över ingenting. En skugga. Ett mörker?
Endast ingenting, svart som natten som omgav mig på ängen.

Mina stackars äppelträd.
Vad gjorde han här?
Endast två meter ifrån mig.
Vad skulle jag göra nu?
Jag kände panik! Håren på min rygg retse sig.
Kylan från honom nådde mig. Och han bara stirrade på mig,
med sina ögon som inte fanns.

Nu började han gå.
Överdrivna rörelser med alla lemmar.
Hans knän rörde sig under den slitna kappan.
Segt och stelt.
Men frammåt.
Mot mig.
Och det var så mörkt. Han kom bara närmre och närmre.
Jag kunde inte röra mig. Den långa, gråa handen steg sakta upp mot mitt ansikte. Den var som gjord av bara ben.
Men jag såg den skrynkliga huden.
Den var sprucken och blod låg stelnad över den.

De öppna såren var fulla av likmaskar.
Tjocka vita larver, som åt av hans ruttnande kött.
De lös i mörkret, så vita var de.
Hans naglar var svarta, som himmelen. Den rörde vid min kind.
Så kall. Så iskall.
Jag såg mot hans hand när den rörde vid min kind.
Den gråa handen. Det var vidrigt!

Jag kände maskarna när de kröp mellan hans sår och min kind.
Sedan sänkte han den sakta, tillbaka till sin sida.
Då släppte jag blicken ifrån den. Jag såg upp mot hans ansikte,
som inte fanns.
Fast när jag såg upp fann det där.
Mina ögon fylldes med tårar.
Det gjorde hans också.
För han var inte han.
Jag kände så väl igen ansiktet...

Han var jag