Det regnade, faktum var att det mer än regnade. Herr Vilveant brydde sig intespeciellt mycket, taket läckte inte alltför mycket och de smala kopparrören som täckte ena halvan av väggen värmde upp rummet till en behaglig temperatur. Han knäppte händerna, rätade en aning på sig och nickade åt anden vid dörren. Lydigt slog Einiver upp dörren och lät eleverna strömma in vartefter han ljudlöst flöt bort till ett av hörnen. Herr Vilveant betraktade de tysta små barnen under sina spretiga och en aning svavelluktande ögonbryn. Morgonens experiment hade inte varit alltför lyckat, vilket manifesterade sig i och med regnet samt den stickande doften från hans för nyfärgade hår. Få av barnen kunde hålla sig för skratt när de såg hans ljuslila hårman, men tystnade snabbt igen. Herr Vilveant må vara en smula förvirrad men han var fortfarande en magiker och Einiver kunde till skillnad från torgens bluffmakare faktiskt frammana verklig magi. Sådan som tände eld på hus eller kokade vatten på ett ögonblick. Det, hade barnen respekt för.
   När oväsendet hade lagt sig, och alla var på plats började Vilveant att tala. Hans röst var gammal och sliten, och verkade bara fortsätta därför att dess ägare hade i ett förvirrat ögonblick glömt bort sin död och fortsatt leva utan att tänka på det. Barnen lyssna uppmärksamt och antecknade då och då någonting extra viktigt, Einiver svävade långsamt genom klassrummet och snärtade då och då till en hand eller en kind på den elev som var ouppmärksam nog att låta en viskning till kamraten bli för hög eller en liten lapp till vännen bli för synlig.
   Längst bak i klassrummet satt en liten pojke, med ett allvarligt och egensinnigt ansikte. Han antecknade ingenting, hans ögon var slutna och hans tankar verkade vara någon helt annanstans. Inte så att pojken var dum eller så, han var bara ointresserad. För flera veckor sedan hade han lärt sig utantill allting det Herr Vilveant nu gick igenom, och utan att ens överväga ifall det var rätt eller fel hade han helt sonika slagit igen sina böcker och låtit tankarna vandra. Och som ffall filosofernas andar, eller något annat mäktigt väsen lagt en beskyddande hand kring honom rörde aldrig Einiver honom. Så där satt han, lektion ut och lektion in utan att någonsin väckas ur sin dagdröm.

Åren förflöt, och den lilla skaran elever försvann och ersattes av en ny. Herr Vilveant fick fler rynkor i sitt ansikte och Einiver blev en smula gladare, eftersom den dag Herr Vilveant dog skulle han äntligen få lämna sin fångenskap i människornas värld och återvända till sin egen värld. Den numera unge mannen som sovit sig igenom sina lektioner hade fått ett jobb på fyrverkerifabriken. Där slet han varje dag med att förfärdiga nya sprakande konstverk för att roa folk och andar. Men för var dag som gick blev han allt håglösare och mer ointresserad av sitt arbete. Sin vana trogen hade han för länge sedan lärt sig allting som fanns att veta om fyrverkerier, och sov sig efter ett tag igenom sitt jobb.
   Hans bristande intresse och långsamma arbetstempo gav honom en uppmärksamhet som ingen ville ha. Förmannen såg honom, och förmannen pratade så småningom med chefen för fabriken. Chefen skakade bekymrat sitt huvud och sparkade sedan mannen. Inte kunde han slösa pengar på att betala lön till någon som inte arbetade.

Utan arbete, och alldeles därefter utan bostad eftersom han inte kunde betala för sig stod den unge mannen på gatan och såg sig omkring. Precis som han alltid gjort, visste han allting om det han skulle ta sig för långt innan han behövde. Att vara hemlös hade han lärt sig allt om i tidningar och i böcker. Hans min röjde inte ens den minsta förvåning när han insåg att han skulle sova på en hög skräp i ett portvalv. Och när natten så kom ryckte han inte ens till vid den anskrämliga synen av ett gäng rövare. Fullständigt viss om utgången gjorde han inte motstånd när de tog hans sista slantar, vad skulle det tjäna till?
   Utan pengar och utan hjälp, men inte ens då blev han förvånad, utan vinkade håglöst till döden när denne kom för att ta honom. Kyland hade till sist tagit hans liv, men varför bry sig om det. Han visste ju redan allt om både kyla och död.