Tårarna kommer och går ej att stoppa.
Dom bara fortsätter att neråt droppa.
Jag ler och skiner klar på mitt yttre bländande skal.
Men på insidan är jag helt trasig, smutsig och kal.
Vad ska man göra när ingenting är som det va’ sagt.
När det olösta fallet är nerlagt.
Att få tillvaron att verka fantastisk och unik.
Är svårt när hela livet känns som ett borttappat lik.
Men Du är den som får mig att bli stark.
Att våga sätta mina bara fötter på glödhet mark.
Med dig känner jag mig älskvärd, saknad, orädd och förstådd.
I din närhet känner jag mig både lugn och harmonisk men ändå andfådd.
Dina ögon berättar saker som jag inte vågar tro.
I mig börjar nu en djupare kärlek gro.
Mitt blödande inre
och mitt total kvaddade sinne.
Är nått jag måste reparera.
Fast det är något jag bara har lust att ignorera...