Regnet hade övergått i ett stilla snöfall, och herr Vilveant stod fortfarande och stirrade ut genom fönstret. Längs ena väggen fanns ett långsmalt timglas med markeringar på, men sanden hade för länge sedan slutat rinna. Einiver iakttog den lila hårmanen och funderade tyst på en lämplig besvärjelse som skulle upphäva isintiumets verkan. Han kom på flera stycken, men förkastade dem en efter en. Enligt de urgamla seder och traditioner som reglerade kontakten mellan människor och andar hade ingen av dem tillåtelse att bruka magi mot varandra. Han hostade, knappt märkbart. Eller egentligen hostade han inte, andar hade vare sig lungor eller strupe så behovet av att hosta existerade inte. Hursomhelst så bröt ljudet den olustiga tystnade, och magikern vände sig mot honom.
"Jo, jag ska ordna det. Men just nu vill jag bara se på snön och...."
Här kom den gamle mannen av sig, som om hans tankar irrat bort sig. Einiver visste bättre än att försöka fortsätta samtalet. Hans animucus var gammal och skulle snart dö. Långsamt, för att inte störa den gamle herren började anden samla ihop bänkarna och rada upp dem längs väggarna. Han rullade sedan ihop matten, och avslöjade ett stort, omsorgsfullt tecknat pentagram på golvet. Pentagram var egentligen knappt nödvändiga för den typ av enkla magi som oftast användes. Men det isintium som färgat professorns hår lila krävde magi av det mer komplicerade slaget, och i den händelse att någonting gick snett var det alltid skönt med den skyddande femuddiga stjärnan. I mitten av de kritade strecken fanns en liten cirkel, runt omkring cirkeln var golvet svett och missfärgat av alla felriktade besvärjelser men inuti cirkeln sken golvet som nytt. Herr Vilveant blinkade några gånger, kliade sig förstrött på armen och steg med en rad snabba steg in i pentagrammet.

Som ett hus vittrar sönder och blir till ruin, som löv växer från knoppar och till slut ramlar av gick åren. Det ena lades till det andra och den forndom grå hårman herr Vilveant så stolt burit medan hans likar tappat sina hade till slut försvunnit även den. Han hade också krympt, en vanlig händelse i varje magikers liv. När deras livskraft långsamt rann iväg fick den sällskap av deras magiska kraft och magikern återgick till det utseende de skulle burit ifall inte magin flödat genom dem. Trots detta var professorn lika vital som nånsin, och även om han inte kunde utföra den kraftfullaste magin längre strävade han vidare precis som förut.
   Femton barnkullar hade herr Vilveant undervisat sedan den olycksalige pojken lämnat honom, och Einivers tålamod krympte så som åren lades på hög. Varje år såg han sina vänner förenas med en ny animucus och återvinna sin ungdom medan hans krafter minskade och minskade. Han blev retlig och fräste till och med åt professorn, som bara tittade sorgset på honom då, som om en sanning för anden fördold låg öppen och bar inför herr Vilveant.
   För femton år sedan hade pojken som visste allt förtäljt en profetia för professorn, den var av ett fruktansvärt slag och herr Vilveant hade burit den i sin djupaste vrå enda sedan den dagen. För ingen hade han berättat, och pojken hade sedan mött en förtidig död. Utom sig av sorg över att en av hans mest begåvade adepter dött innan han fått föjlighet att pröva dennes magiska förmåga hade herr Vilveant förträngt den mörka sanning pojken avslöjat för honom. Men den fanns kvar, lurade i mörkret av Einivers andesjälv.
   Så kom den ödesdigra dag då Einiver var driven till vansinnets brant av längtan efter en ny animucus, och när hans gamla vänner kastade honom ner från skyarna i en duell på lek och ära föll han handlöst ner till marken, och utför vansinnets kant. Han vände sig mot sin egen animucus och uttalade två ord.
"Dö, nu!"