min syster
har mist förmågan att andas,
djupt
här och nu.
Hon ser inte längre
liljekonvaljens droppar,
känner inte dess doft.
Surr av flygfän om sommaren
ljuder inte längre
i min systers öron.

Ändå
kan jag så tydligt känna,
när hon sover intill mig,
hur lungorna i den späda kroppen fylls
av samma luft som jag själv andas in.
Djupt.
Jag kan drunkna i dessa djupgrå ögon
så skarpa mot hennes tunna bleka hy.
Jag vet att flygfän svävar
där hon vilar i solen.
Huttrar av kyla i värmen.

Gör inte så
ber jag med en systers vädjande blick,
gör inte så.
Du är min liljekonvalj
vill jag övertyga.

Droppe efter droppe vissnar
hos min liljekonvalj.
De smaragdgröna bladen
bleknar.
Jag vill vattna
och ber regnet om hjälp,
förgäves.
Något djupt inuti vill torka ut
min liljekonvalj,
strypa min syster och
beröva henne livet.