Det tunga är roten till det lätta
rastlösa fötter driver till flykt
det som förr var din smärta
är nu din största tröst

hur väl vill inte sinnet
matar med behag
ur tomhetens intighet
finner du bortom alla skal
allt det som fördolts
kvar endast hjärtats nakna val 

att invänta rätta handlingen
född ur tålamod
skingrar gjyttjans försmädlighet
blir klarhet
som uppbringar månens nod

andhämtningen inuti andhämtingen
din klara lågas ljus
sök och du må finna
ur dunkla nätters brus

ur dagens vakna gryning
fäller natten sina löv
där ögon varit blundna
skådar nu purpur himlens glöd