Självklart utvecklades vårt mänskliga språk av männen under jakt och krig -
det var dessa förfinade och intelligensanspråkstagande manliga sysselsättningar som drev fram det som i sanning skiljer oss från de osjäliga djuren. Se här exempel på manliga urljud:

Öhh! Aaaahh! Grrrums! Faaaaaaan! Ooops! Gulp!

Alla dessa kan spåras tillbaka till jaktens och stridens artikulering, ja också till det manliga orala bidraget under parningsakten. (Man kan faktiskt fortfarande finna män vars ordförråd i huvudsak inskränker sig till vad ovan exemplifierats.) Här har vi, med till visshet gränsande sannolikhet, de grundfasta byggelement över vilka vår språkliga katedral uppförts, den katedral i vars ekande tomhet vi män finna oss så väl tillrätta.

Kvinnorna däremot kan knappast ha bidragit till språkets utveckling, upptagna som de var av att sitta och babbla kring elden, eller snattrande gå runt i flock och resonera om sina ungar och om rötter och maskar och skit, när de inte skvallrade om karlar, de har fanimej varit lika i alla tider....