Pappa står i köket med sucken i handen och en utsliten tanke bakom örat. Jag hatar när han står sådär med drömmarna djupt nergrävda fickorna på de blå jeansen och de blå ögonens lilla glimt som sakta dalar mot de trampade golvplankorna med tårar, ambitioner och tålamod. Min fåordighet gör små skotthål i hans skavsårsinfekterade tystnad. Havets azurblå horisont drar sig undan mina längtande fingertoppar. Insnurrad i taggrosor växer jag fast i golvet.