Ytan på havets horisont är som en vacker ros gåva vid en solnedgång. Hur kan något så vacker som det ovanför ytan, vara så skräckinjagande under den? Det första man ser är lugnet som den för med sig i den stilla vinden, dofterna från långt ut till havs. Man ser en vacker solnedgång och vatten som reflekterar solens sista svaga strålar i en röd nyans. Man ser en ny dag gro när solen sakta stiger lika ståtligt som hanen bland påfåglarna vecklar ut sina färglada, vackra fjädrar. Man hör fiskmåsens skrik vid stenar och klippor runt långa stränder som sträcker sig som en gräns mellan två världar. Man hör bruset från vattnet som slår mot stenar, klippor och berg.

Det man inte hör, inte ser, inte känner. Det är det som är under ytan, under den vackra himmelen. Under vattenytan finns liv, ett liv som jag aldrig riktigt kommer att förstå. Små varelser som lever i sin värld så som vi lever vår. Små varelser som inget oss gör. Men de finns inte bara små varelser. Stora skräckinjagande varelser. Havets djävul. Dem varelserna kan göra oss något, dem kan förstöra vårt liv till så stor skada, att vi aldrig kan gå tillbaka till det normala.

Men det fantastiska med havet som jag har lärt mig, det är att med gott finns ont, och med ont finns gott. Så alla stora varelser är inte havets djävul. Det finns även havets änglar. Dem här änglarna kan bringa lycka till en del människor. Dom kan bringa vänskap, passion och kärlek. Dem här varelserna ser mig inte som något hot, tvärt om.

Under havets yta finns ett liv, ett liv som jag aldrig riktigt kommer att förstå. Jag kan inte styra det livet, utan jag måste följa med i dess gång, härda ut och förstå. Jag kan aldrig leva i det livet, jag kan aldrig leva i ett med det livet. Men, jag kan leva med det livet.