”Ät inte grus!” Sa Sofia och det lät ungefär som om hon sa det till ett litet barn.
”Men jag vill! Jag måste, bry dej inte om vad jag gör. Låt mig äta det här förbannade gruset nu.” Svarade Jens irriterat och upptaget.
”Du vet hur det blev sist, och det var ju inte vad du tänkt dig.”
”Men du förstår inte. Jag vill inte, det är inte jag. Något tvingar mig!”
”Äh.. Sluta ljug! Vad skulle det vara, det är bara vi här.”
”En inre röst säger det till mig!”

Okontrollerat så börjar han skratta hårt och glädjelöst. Sofia blev rädd och kände att personen som var bredvid henne inte längre var hennes Jens. Inte den Jens som hon nyss kommit dot med.
”Kom!”
”Va?! Jag är här ju..”
”Nej, kom hit! Vi springer!” Han började springa och Sofia kände som om hon drogs med honom bortåt.
”Du hatar att springa!”
”Känn hur underbart det är! Vi flyger fram.” Han började skratta igen, men denna gången ett mer glädjefyllt skratt. ”Vi springer in i evigheten, KOM!”

Efter ett tag så uppenbarade sig en sluttning framför dem och han la sig ner på backen, och han uppmanade henne att göra likadant. Han började rulla nerför backen och skrek ”kom, följ efter mig!”. Och hon gjorde det som den självklaraste sak i världen, nu var det självklart att göra så. Men hade det varit för en timme sedan så hade hon nog tyckt att han var helt galen. Men hans fullkomliga lycka hade säker smittat av sig..

Och de rullade på och om varandra in i evigheten…