Jag klarar inte mer
din kärlek väger tungt
borde den inte vara lätt
likt fågelns fjäderdun
varför vilar den som sten
mot bördig grund

likt alkemins blå låga
sätter du mitt hjärta i brand
borde inte kärlek svalka
och vara mild mot min barm

hur hårt plöjs inte min åker
skövlar allt i sin väg
borde den inte skördas
likt ett skötebarn ömt och fint

det är hur du luckrar mina frodiga ägor
och spränger mina dolda rum
antänder blodet
som likt lava rinner ut i min kropp

jag inser, kärleken bränns

men hellre brinner jag
än låter mig svalkas
ty det är i eldopets
klara låga som jag väcks upp

och brinner alltjämt