Du var saffran
fröströdd och besjälat vit
vikt i sammet
under ljuset från miljontals år


Inramad i kallelsen
från Andromeda
ur tidvattnet förlöst
under fladdermössens vingar


Rakt ner i försakelsens tid
språnget från besinningen
lade dig i vaggan
av min solskavda vidskepelse


Rofyllda tårar
forslikt fyllde
oförsonlighetens hålrum
där den kastlösa vinden är ett utanförskap


Välmenande men kall
svek du allt som byggts
i sten och starka stoder

malde och förtrampade
trasade och stötte
allt som upprätthöll

de likbleka orden
till sanningar