Du vet hur jag vandrar runt, av och an i cirklar hela nätterna,?
Jag går för tankarnas skull. Det är då jag behöver dig. Det är då dina ord ska fungera som en utfyllnad i mina veck, du ska vara mitt botox. Så resten av mig inte sjunker med i rynkan. Jag hade behövt fler ord, fler meningslösa blandat med fler meningsfulla.

Men det var runt halv sex på morgonkvisten, så det var dags att avsluta mina cirklar för solen smög sig upp över horisonten. Och det är då vi alla ska låtsas att vi ser ljuset och vägen klart framför oss.

Det var sista gången jag såg in i dina blå. Det var det här vi sa aldrig skulle få ske, för vi var sådana som förlitade oss på soluppgången. Men vi, föll, som de flesta och allt jag kunde se, vart jag än vände mig var det ohyggliga mörkret.

Det var i nattliga våndor jag vred mig och du kunde inte nå, du hade inte förmågan till att lindra.
Så jag vände.
Dina händer, talade om att det var ganska hårt av mig att vända om
Och dina fingrar, dina vackra fingrar bad om bekräftelse. Gång på gång.
Men jag hade ingen kvar, trots att jag åstadkommit det mesta.

Jag har flugit på egen hand utan att störta. Jag har drunknat och fått luften tillbaka, ensam. Omöjligt, men sant.

Så älskling, säg är det inte så att
alla kast upp
alltid slutar med ett än hårdare fall?

Det här är vår egna obekväma sanning om vårt förgiftade syre,
som tränger sig på och
skaver i alla mina hörn

Skaver tills hud flagorna kommit att bli köttslams..

Käraste, när man tror för mycket på verkligheten man ser på, då luras livet som allra mest