Somligt blev förstås fina minnen. Våra jular t ex. Han hade tänkt ut allt in i minsta detalj och det blev riktigt stämningsfullt när vi höll oss strikt till anvisningarna. Mamma blev säkert enormt imponerad, kanske var det sådant som höll henne kvar och tillät henne att tro att allt var bra, allt det som skedde där i den stora lägenheten i den stora staden?

Men även bestraffningarna utfärdades efter en noggrant given ordning. Vi regisserades bestämt genom dramat. Min bror spelade med, jag berömde mig av att opponera. Jag skrek ju i alla fall när han höjde handen. Då kunde han inte fortsätta, det förtog nöjet. Brorsan ville vara tapper. Han kunde inte sitta på tre dagar efter ”elddansen”, som det kallades.
Idag inser jag att även jag spelade med, åtminstone till större delen. Jag stod kvar när han räknade upp alla mina förseelser och speglade dem i all den godhet jag fått av honom och mamma. Jag stod kvar och teg när jag tillfrågades vad jag hade att säga till mitt försvar. Jag kastade mig ner på knä och tiggde om nåd, vilket jag inte hade något för, när domen avkunnades. Protesterade inte när jag hörde honom be mamma lämna rummet, för nu skulle straffet delas ut utan hämtade linjalen som han gömt bakom sin rygg i bokhyllan. Jag räckte honom den, klädde av mig och lade mig över hans knä. Men sen tog det stopp för min del.
Min bror tyckte att de skönaste stunderna var efteråt.
”Det var så skönt att det var över. Vi kramades och man visste att nu var allt gott och det skulle dröja till nästa gång”.

Jag hade i alla fall mitt hat. Men jag åkte hem från internatskolan till helgerna. Varför? Räcker det med förklaringen att jag var ett barn och maktlös?

Kanske var den egentliga orsaken att allt var bättre än den totala övergivenhet jag kom ur.